Dagvårdstankar

Nu har jag då ofattbara tre arbetsdagar kvar på min arbetsplats som har gett mig så mycket under den korta tid jag hunnit vara där. Likaså har Benjamin kvar tre dagar kvar på SIN "arbetsplats". Därefter är det hemmaliv som gäller för oss båda två, och skönt så.

Jag har alltså tagit det "omoderna" beslutet att låta mitt barn vara hemma med mig, för det verkar ju onekligen som en "innegrej" att ha sitt barn i dagvård då man själv är hemma med smått. Är det sen för att man skall hinna få mer tid för sig själv, för att man helt enkelt inte orkar med fler barn dygnet runt eller inbillar man sig att man gör barnet en tjänst genom att ha det i dagvård? Som barnträdgårdslärande socionom gillar jag att fördjupa mig i dessa tankar. Jag absolut älskar mitt jobb, och jag vill gärna vara en person som bidrar till att underlätta barnets vardag på alla sätt och vis och försöka få barnet att känna sig tryggt i en stor grupp.

Men. Faktum ÄR att barnets dagvårdsplats inte kan ses som en hobbyverksamhet för barnet (åtminstone inte för under 3-åringar. Och egentligen inte heller för över 3-åringar), dagvårdsplatsen är barnets ARBETE under hela den tiden som vi också är på arbete. Eller går hemma. Barnets arbetsdag blir dessutom längre i och med att föräldrarnas arbetsresor räknas in.

"Barnet skall få lära sig regler". Så vad då, erkänner ni att ni inte har regler och gränser för barnet hemma?
"Barnet behöver lekkompisar". Ok, vad hände med alla bekantingar och bekantingars bekantas barn och parkverksamheten och familjecaféen och... Ja precis, inbillar föräldrarna också sig att barnet behöver kompisar mer än det behöver sina föräldrar. Intressant. Vad handlar dessa tankar om egentligen?

Det är synd att väldigt få föräldrar inser att dagisdagen mestadels består av väntande på sin tur, höga ljudnivåer som gör vilken normalt funtad hjärna som helst slut på bara en timme, tillsägelser till höger och vänster (kanske inte precis till ditt barn, men ditt barn hör dessa förmananden om och om och om igen) och framförallt tusen och en övergång: leka en liten stund, städa undan, klä på, gå ut, leka en stund, städa undan, gå in, klä av etc... Tänk hur enerverande det är för ett litet barn att hela tiden avbrytas för att man skall anpassas till 15 eller 20 andra barn. Vi vuxna finns ju där för att göra dessa övergångar så smidiga som möjligt och för att försöka berika barnets dag, förutsatt att vi ser just ditt barn och inte bara de 5 som kräver lite eller mycket extra uppmärksamhet.

Dagvården finns till för föräldrar som jobbar. Helt enkelt: skulle det inte finnas möjlighet till dagvård, skulle inte den ena föräldern kunna gå på jobb (som förr i tiden). Så varför finns dagvården till för föräldrar som är hemma med småttor? Jo, för att det finns en lag på det. En lag som medför att någon som verkligen behöver en dagvårdsplats står i kö eftersom de som inte egentligen behöver den, tycker att barnet får så mycket ut av det, att de använder sin rätt till dagvårdsplast iallafall. Föräldrarna har ju rätt till dagvård! MEN. Vad har då barnet rätt till? Enligt barnskyddslagen har barnet rätt till sina föräldrar. Barnet har rätt till ett tryggt hem med gränslös kärlek. Faktum är att barnets dag i dagvård tyvärr inte är så kärleksfylld. Det bästa för barnet är att vara tillsammans med sin familj. Om föräldrarna verkligen tror att barnet har det bättre i dagvård än hemma, då är nog någonting fel, dock inte hos barnet.

Det sista vi behöver mer av till världen är barn som känner sig åsidosatta, utfrysta och oälskade. Vi alla vet vad som kan hända med dessa barn när de växer upp. Varför inte förebygga det när vi kan? Föreställ dig själv att bli "utkickad" hemifrån för att det kommer någon som ersätter dig. För det är så ett litet barn upplever det. "Varför måste jag vara här när mamma är och syskonet är hemma? Vill de inte ha mig längre?" Barn förstår sååå mycket mer än vi tror. Ingen kan säga att "mitt barn känner sig inte oälskat bara för att jag har det i dagvård 10 dagar i månaden". Därför att ingen kan veta eller säga hur någon annan eller det egna barnet känner

Sedan till det ironiska. Det finns många som har tagit vårdledigt upp till 3 år för att vara hemma med sina barn. Då kan det höras bittra kommentarer från föräldrar som inte har ekonomiska möjligheter att stanna hemma så länge. Jag skulle nog själv inte ha det heller. Men sen då möjligheten finns att vara hemma om än bara 10 månader, så väljer en del ändå att ha det ena barnet i dagvård! Många inser inte hur kort småbarnstiden verkligen är, och om jag nu har möjlighet att vara hemma med mina barn om än bara 10 månader eventuellt, så är det självklart att jag tar den chansen! Jag vill inte höra till dem som om 15-20 år säger att jag ångrat att jag inte hann vara mer med mina barn när de var små!

Jag anser att om jag föder barn till världen är det mitt ansvar att ta hand om dem om jag är kapabel till det, inte samhällets. Om någon kan få mig på andra tankar vidgar jag gärna mitt perspektiv om möjligt! Jag skulle verkligen behöva förhålla mig lite neutralare i dessa frågor i och med att jag arbetar inom dagvården! 

//Dani