Eftersom de flesta tror att jag är en väldigt stark person så känner jag att jag behöver skriva om mina svagheter. Jag jobbar som barnträdgårdsalärare. En roll jag känner att jag hör hemma i. Oftast åtminstone. Det är lätt att veta vad som är bäst för andras barn ;) Och så till verkligheten. Att vara mamma gör mig osäker. Enormt osäker. Vissa dagar känner jag att jag inte har någon kontroll (gissa hur jag upplever min dag då, jag som är kontrollfreak) över barnen, utan att det är de som kontrollerar mig. Oj, så lätt det är att analysera barnen på dagis, men nu då man själv sitter hemma och försöker sitt yttersta för att göra rätt beslut för sina barn, känns allt ändå bara så fel. Ibland uppfattas man som en besserwisser, trots att det ligger långt ifrån sanningen. Egentligen är det väl bara osäkerhet. Hälsosamt, och många erfarenheter rikare är jag då jag kommer tillbaka på jobb, med en helt ny (igen) förståelse för föräldrarna!
Benjamin har börjat parken och är nu där ca 3 dagar i veckan 3 h per gång. Han trivs bra och utelivet är som gjort för honom. Och som många föräldrar vill säga så vet man själv vad som är bäst för ens egna barn, men ibland behöver man nog en spark i baken. För trots att det är fråga om så få timmar fick jag idag höra av flickorna i parken att det är för lång tid för Benjamin, efter mellanmålet orkar han inte och blir bara fundersam. Så jag tror att det lönar sig att lyssna på dem som ser barnet i situationen, och nu kommer han att vara färre timmar där per gång eller så är jag där tillsammans med honom.
För mig skulle det vara ypperligt med en bästa vän, en stödperson, att ventilera sina tankar med dagligen. Det saknar jag. Jag har istället många vänner som jag är tacksam för, och varje vecka hittar man några till, men få som man verkligen öppnar sig för. Kanske bloggen hjälper lite. Jag vet inte om jag är en bra mamma, sällan känner jag mig som en bra mamma. Eftersom jag själv inte hade en bra mamma vet jag inte hur man skall vara. Eller göra. Jag bara försöker. Och försöker. Och hoppas. Att jag gör någonting rätt. För många, många år sedan låg jag på sängen och grät för Sven och sa att jag kommer att bli den bästa mamma i världen, för att jag åtminstone vet hur man INTE skall göra. Då längtade jag efter att bli mamma, bara för att gör allt tvärtom som min mamma gjorde.
Men, nu när jag är mamma, saknar jag att inte ha en egen mamma att reflektera tankar och känslor med. En mamma att fråga om råd och stöd. Jag är faktist lite (ganska mycket) bitter över att hon inte fanns till för mig och gav mig sitt stöd. För det behöver alla kvinnor. Och det gör mig osäker i min roll som mamma.
//Dani
Tror inte du är ensam om att känna dig osäker och som en dålig mamma, månne inte de flesta har sådana dagar, jag i alla fall! Speciellt dagar man sovit alldeles för lite och dåligt, då känns allt extra tungt! Men så länge ens barn får ens tid och kärlek tycker jag inte man har någon orsak att kalla sig en dålig mamma! Men det är skönt att få prata och skriva av sig om sina tankar! Vet inget om läget med din mamma, men det låter tungt! :/ Och det som definitivt gör dig till en klok mamma (enligt mig) är att du lyssnar på andra och begrundar de råd du får! Verkligen inte alla som klarar av att ta emot råd och ändra sin egen åsikt! Kramar! :)
SvaraRaderaJag hejar på good-enough-parenting. Barnen vet att du inte är perfekt, men tillräckligt bra.
SvaraRaderaDet att du nu märker hur knepigt det är att vara förälder tror jag bara är bra med tanke på ditt jobb, att du förstår föräldrarna. Jag är absolut ingen perfekt förälder, men tror som Jonna att så länge barnen får tid och kärlek så blir det nog folk av dem. Även om man tappar nerverna ibland.
Skippa alla "glansbildsbloggar" och håll kvar de som är realistiska/roliga.
Här är några jag tycker om:
http://hormonerhemorrojder.com/
http://hannahnorrena.com/
Och så ett utdrag ur Linn Jungs blogg:
Helgrapporten.
I dag var jag 70% arg.
Nå, egentligen var jag bara trött, men det brukar som känt ta sig uttryck i ilska. Jag hade sett framför mig hur jag denna vackra söndag skulle ta igen hela veckans frånvaro med glada miner, hälsosam lunch och rosiga kinder. Vara ute, kvalitetstid, busa i löv, älska varandra och ladda våra batterier. Well. DET BLEV INTE RIKTIGT SÅ.
Vi blev i strid direkt från morgonen, barnen och jag. Hade en uslig cykeltur där jag och Matheo bara gormade åt varandra (dålig idé att träna utan stödhjul när båda är på skithumör ”jag kaaaaaaaaaaaaan iiiiiinte” – ”håll käft och trampa för faaaaaa-aaaan”). Hela Brändö hörde minsann att vi cykeltränade. Milea åt ingen lunch, Milea vägrade sova. Matheo åt samma lunch i en timme (!). Och jag kände stark dödslängtan. Barnen skrek. Jag skrek. Barnen stred. Jag gömde mig under kuddar. Det blev liksom inget .. myz. Inget jävla bus i löv. Inga jävla röda kinder. Eller kanske mina, i så fall. Röda av vrede och raseri.
Kram!
/Susanna