Eftersom de flesta tror att jag är en väldigt stark person så känner jag att jag behöver skriva om mina svagheter. Jag jobbar som barnträdgårdsalärare. En roll jag känner att jag hör hemma i. Oftast åtminstone. Det är lätt att veta vad som är bäst för andras barn ;) Och så till verkligheten. Att vara mamma gör mig osäker. Enormt osäker. Vissa dagar känner jag att jag inte har någon kontroll (gissa hur jag upplever min dag då, jag som är kontrollfreak) över barnen, utan att det är de som kontrollerar mig. Oj, så lätt det är att analysera barnen på dagis, men nu då man själv sitter hemma och försöker sitt yttersta för att göra rätt beslut för sina barn, känns allt ändå bara så fel. Ibland uppfattas man som en besserwisser, trots att det ligger långt ifrån sanningen. Egentligen är det väl bara osäkerhet. Hälsosamt, och många erfarenheter rikare är jag då jag kommer tillbaka på jobb, med en helt ny (igen) förståelse för föräldrarna!
Benjamin har börjat parken och är nu där ca 3 dagar i veckan 3 h per gång. Han trivs bra och utelivet är som gjort för honom. Och som många föräldrar vill säga så vet man själv vad som är bäst för ens egna barn, men ibland behöver man nog en spark i baken. För trots att det är fråga om så få timmar fick jag idag höra av flickorna i parken att det är för lång tid för Benjamin, efter mellanmålet orkar han inte och blir bara fundersam. Så jag tror att det lönar sig att lyssna på dem som ser barnet i situationen, och nu kommer han att vara färre timmar där per gång eller så är jag där tillsammans med honom.
För mig skulle det vara ypperligt med en bästa vän, en stödperson, att ventilera sina tankar med dagligen. Det saknar jag. Jag har istället många vänner som jag är tacksam för, och varje vecka hittar man några till, men få som man verkligen öppnar sig för. Kanske bloggen hjälper lite. Jag vet inte om jag är en bra mamma, sällan känner jag mig som en bra mamma. Eftersom jag själv inte hade en bra mamma vet jag inte hur man skall vara. Eller göra. Jag bara försöker. Och försöker. Och hoppas. Att jag gör någonting rätt. För många, många år sedan låg jag på sängen och grät för Sven och sa att jag kommer att bli den bästa mamma i världen, för att jag åtminstone vet hur man INTE skall göra. Då längtade jag efter att bli mamma, bara för att gör allt tvärtom som min mamma gjorde.
Men, nu när jag är mamma, saknar jag att inte ha en egen mamma att reflektera tankar och känslor med. En mamma att fråga om råd och stöd. Jag är faktist lite (ganska mycket) bitter över att hon inte fanns till för mig och gav mig sitt stöd. För det behöver alla kvinnor. Och det gör mig osäker i min roll som mamma.
//Dani
